Så är den äntligen här, dagen som jag längtat efter i fyra år. Vaknade med en pirrande mage. Vi ska ju åka och hälsa på Jonathan och Victor som äntligen återvänt hem från Turkiet. Hur ska jag hålla mej från att gråta? Kan ju inte skrämma slag på dom ju. Fem muggar kaffe och en massa cigg får ju inte magen att bli bättre. Aja, nu ska jag gå till bussen och åka in till Umeå med Maria. Vi hoppade av bussen på Maxi. Var in och köpte presenter till killarna. En ryggsäck var (dom
ska ju börja skolan nu) Bilar , målarböcker och kritor plus godis. Vi fyllde ryggisarna och slog in dom. Käkade på Mc Donalds. Vidare ner på stan med nästa buss. Där börjar det pirra i magen igen. måste hålla me, måste hålla mej. Men
hur? Jag som är världens lipsill. Då vi kom fram och plingade på dörren höll hjärtat på bulta sönder. Dunk, dunk, dunk.
Så öppnas dörren och två små glada killar kommer springande. Kramar mamma Maria. Efter ett par minuter så kom då det förlösande ögonblicket att få känna dessa små armar om min hals. Då vart jag våt i ögonen men klarade mej ganska bra. Dom var så fina och glada. Vart jätteglada för presenterna. Vi tog ju naturligtvis en massa kort. Killarna fotede jättemycket. Dom bara älskar kameran. Kramar lek och bus både ute och inne. Jag kan bara inte beskriva den otroligt härliga känslan med ord. Rahim och killarna följde oss till bussen sen, där vart det stort kramkalas igen. Äntligen känner jag mej hel inombords.
Tjillevippen på er alla. ha det bäst Kraamizzzzzzzzzzzzar.